Jag skulle börja plugga i Örebro och hade hittat ett rum att hyra i ett gammalt hus i Kumla. Huset var charmigt på det där sättet som äldre hus kan vara. Lite sneda golv, knarrande trappor och tapeter som förmodligen hade varit moderna när mina föräldrar var små.

Hyresvärdinnan hette Ingrid.

Hon var pensionär, älskade korsord och hade en katt som hette Bosse. Bosse verkade redan från första dagen ha bestämt sig för att mitt rum egentligen tillhörde honom.

”Du får gärna göra det lite hemtrevligt här”, sa Ingrid när hon visade mig rummet.

”Måla om någon vägg eller sätta upp en hylla om du vill. Bara vi pratar om det först.”

Jag log.

”Vad snällt!”

Det skulle hon aldrig ha sagt.

Ett litet projekt kan väl inte vara så svårt?

Jag började med att måla en vägg.

Det gick faktiskt ganska bra.

Om man bortser från att jag fick färg i håret, på golvet och på Bosse.

Bosse var inte imponerad.

Men väggen blev fin.

Så fin att jag började fundera på resten av rummet.

Det gamla skrivbordet stod inklämt mellan garderoben och fönstret. Jag behövde ju en ordentlig studieplats, gärna med hyllor för böcker och plats för datorn.

Och garderoben?

Den var enorm.

Ett mörkt trämonster som tog upp nästan en hel vägg.

Jag frågade Ingrid om den verkligen behövde stå kvar.

”Nej då”, sa hon. ”Den har stått där sedan min man levde. Vi kan säkert hitta en annan plats för den.”

Fantastiskt!

Nu hade jag plötsligt en hel vägg att arbeta med.

Och ungefär sjutton nya idéer.

Tre renoveringsprogram senare var jag expert

Jag började titta på renoveringsfilmer på kvällarna.

Det såg så enkelt ut.

Någon mätte lite, sågade några brädor och skruvade ihop en fantastisk platsbyggd möbel.

Jag kunde väl också?

Jag köpte en skruvdragare.

En tumstock.

Och en liten såg som såg väldigt professionell ut.

Sedan började jag skissa på min nya skrivbordshörna.

Det var då jag upptäckte att väggarna inte var särskilt raka.

Inte golvet heller. Jag mätte lite i hallen utanför mitt rum också.

Faktum är att ingenting i det här huset verkade vara helt rakt.

Jag mätte tre gånger och fick tre olika resultat.

Ingrid kom in med kaffe.

”Hur går det?”

”Bra”, sa jag.

Hon tittade på mina ritningar.

Sedan på väggen.

”Jaså.”

Det var ett ganska långt jaså.

När man inser att entusiasm inte räcker

Till slut fick jag erkänna att projektet var lite större än jag hade tänkt mig.

Jag ville ha en stabil skrivbordslösning med hyllor som verkligen satt ordentligt, men jag var osäker på hur den gamla väggen var uppbyggd och vad som skulle fungera bäst.

Ingrid föreslog att vi skulle prata med någon som faktiskt kunde sådant här.

Vi började därför undersöka möjligheten att anlita en snickare i Kumla och hittade Cullbrands Bygg.

Jag hade först tänkt att det skulle bli för dyrt att ta hjälp för ett studentrum. Men Ingrid påpekade att det handlade om en förbättring av hennes hus, inte bara om mina studier.

Vi kom överens om att hon skulle stå för själva snickeriarbetet, medan jag fick fortsätta bidra med idéer och välja färg.

Det sistnämnda tyckte jag var en mycket rättvis arbetsfördelning.

Ingrid såg något tveksam ut.

En studiehörna som faktiskt fungerar

När vi väl hade fått hjälp med att planera och bygga en lösning som passade rummet blev resultatet bättre än jag hade vågat hoppas på.

Ett ordentligt skrivbord.

Stadiga hyllor.

Plats för kurslitteraturen.

Och framför allt en möbel som inte såg ut att kunna rasa ihop om jag ställde en lite för tung bok på den.

Jag målade själv de ytor vi hade kommit överens om.

Den här gången höll jag Bosse utanför rummet.

Han satt på andra sidan dörren och protesterade högljutt.

Ingrid var nöjd. Inte för Bosses protester, förstås, utan med att arbetet blivit ordentligt gjort av någon som faktiskt visste vad han höll på med.

Jag var överlycklig.

Och för första gången sedan jag flyttade in hade jag en studieplats där jag faktiskt kunde koncentrera mig.

Åtminstone i teorin.

Ett nytt problem dyker upp

Det märkliga med att förbättra ett rum är att man plötsligt börjar se möjligheter överallt.

När skrivbordet var klart började jag lägga märke till andra saker i huset.

Den gamla hallen, till exempel.

Och köket.

För att inte tala om verandan.

Jag försökte verkligen låta bli att tänka på det.

Men det var svårt.

En eftermiddag satt jag vid mitt nya skrivbord och läste när Ingrid knackade på.

Hon hade med sig två koppar kaffe och en tallrik småkakor.

”Så fint det blev här”, sa hon och såg sig omkring.

”Ja, jag är verkligen nöjd.”

”Nu kanske du äntligen får lite studiero.”

”Absolut!”

Vi satte oss och drack kaffe.

Bosse hoppade upp i mitt knä och lade sig till rätta ovanpå kursboken.

Jag tittade ut genom fönstret.

Där ute låg verandan.

Lite sliten.

Lite sned.

Och med en alldeles fantastisk potential.

Jag försökte hålla mig.

Det gick inte.

”Du, Ingrid …”

Hon tittade upp.

”Ja?”

”Den där verandan. Har du någonsin funderat på att bygga om den?”

Hon stirrade på mig.

Sedan tog hon långsamt tillbaka min kaffekopp.

”Jag tror faktiskt att du ska koncentrera dig på studierna nu.”

Jag nickade.

Hon hade förstås rätt.

Men jag har redan börjat skissa lite.

Bosse hjälper till.

Han sitter på ritningarna.